Är det PMS eller suger livet på riktigt?

Äsch, jag har faktiskt lugnat ner mig mer nu. Jag skakar inte, jag kan tänka och jag andas lugnt. Inget raseri som skriker i kroppen. Alltså, jag har ju mens nu och dum som jag är så tror jag alltid att det inte har med mensen att göra. Jag mår ju dåligt allt som oftast ändå. Men kan det vara så att det förvärras på grund av mensen? Pojkvännen tycker det. Han tycker vi har det bra när jag inte är ett hormonmonster.
Jag ska överväga denna teori och kartlägga mönster för att sedan kunna analysera och dra en slutsats. Han tror alltså att min PMS gör att jag mår sämre. Jag tror att han är mindre kärleksfull bara ändå.

Raseriutbrott

För första gången på många år ville jag kasta glas och slå sönder speglar. Det va längesen jag skakade så mycket av ilska. Pojkvännen hade lagt på luren i örat på mig och sedan stängt av telefonen för att jag inte skulle nå honom. Och detta för att jag hade höjt rösten och blivit upprörd över att han sa att han inte hade saknat mig alls under dagen. Jag vet att jag är krävande, jag vet att jag behöver ständig bekräftelse. Fan, jag vill inte bli placerad i ett fack men jag kan ju inte blunda för att det tydligen ska vara vanligt för vuxna barn att behöva mer bekräftelse än andra. Det borde ju i så fall vara så sjukt många som behöver den extra bekräftelsen eftersom 400 000 barn växer upp med alkoholiserade föräldrar. Jag vet inte siffran på barn som växer upp med föräldrar som på andra sätt missunnar barnen. Så om jag inte är ensam om detta varför känner jag mig då som ett förbaskat jävla freak?!?

Jag som tyckte jag hade gjort så många framsteg. Nu känns det som en mil bakåt igen. Just nu är jag så förvirrad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tänk att några få ord skulle kunna lugna mig otroligt mycket just nu.
- Jag saknar dig så väldigt mycket och jag längtar ihjäl mig tills du kommer till mig och vi ska starta vårt liv ihop...
Jag önskar han kunde säga det så jag kunde slappna av en stund. Så jag kunde känna mig mer säker.

fan fan fan fan fan... Jag behöver slå söner något eller örfila mig själv eller hoppa från en klippa. Jag behöver stoppa min frustration och smärta nu. Jag vill vara normal och frisk. Jag vill må bra.
Jag är ju ett monster. Jag är en hemsk person. En klänging jobbig människa.

Tillbaka till "ingen älskar mig" stadiet

Jag behöver faktiskt lite hjälp nu. Jag vet inte hur jag ska tolka situationen om jag har rätt att vara ledsen eller inte. Jag ringer pojkvännen och pratar. Han är på bra humör och jag vill bara höra något litet kärleksfullt. Som, "saknar dig", "kär i dig, " "tänker på dig" "önskar du va här". Så jag fiskar efter det men får inte mer än, ja de gör jag faktiskt. Som om han va förvånad över att han saknade mig. Så blir jag ledsen, han blir arg. Han säger att han sa så för att jag skulle fatta att han gör det. Sen blir det ena missförståndet efter det andra och både han å jag är förvirrade. Han anklagar mig för saker, jag anklagar honom. Det slutar med att samtalet bryts och jag kan inte ringa tillbaka. Han ringer inte tillbaka å här sitter jag.

Jag sitter å tänker. Han ringer mig inte tillbaka när samtalet bröts. Han bryr sig inte om att bli sams, han bryr sig inte om att jag blev ledsen. Han vill absolut inte försöka säga att han vill vara med mig ikväll. Det är ju bara en vecka tills vi ses så varför ska han sakna mig tycker han? Men han tycker att de e onödigt att sakna mig om det är lång tid tills vi träffas också. Rent krasst kan man säga att han aldrig saknar mig. Så, varför ska jag flytta till honom?

Jag har inget i mitt liv. Ingenting som jag känner trygghet i. Jag önskar och hoppas att han är "the one". Men han verkar ju inte alls tycka att jag är hans "the one" Det har gått 8 månader sen jag sa att jag älskade honom. Det tog emot för jag va livrädd för responsen. Jaaa, kan ju säga att den blev inte som jag hoppades på. Han har fortfarande inte sagt att han älskar mig. Efter 8 månader efter att jag har sagt det flera gånger. Jag gör det också. Otroligt mycket, så att det gör smärtsamt jävla ont varje gång jag får ett... "ja tack, du är bäst" tillbaka. Och han vill att jag ska flytta dit. Men han älskar mig inte, HAN ÄLSKAR MIG INTE! Vad sjutton håller jag på med? Vem i helvete flyttar 100 mil ifrån sitt hem för någon som tycker om en lite grann. Någon som tycker man är kul Någon man älskar men som inte älskar tillbaka?

Kan någon hjälpa mig!? Jag är maktlös här. Kan någon berätta vad som är rätt. För jag orkar inte mer. Jag orkar inte få mitt hjärta krossat en gång i veckan eller mer. För vem kan hålla tillbaka å vis sin kärlek när man känner den? Trots att man ger sitt hjärta till någon så tittar personen på den å sen kastar mitt hjärta i ett smutsigt hörn och råkar trampa på det. Sådär lite då och då.

Mitt hjärta ligger och skräpar i ett hörn i ditt rum. Jag öppnade mitt bröst i en smärtsam och farlig operation för jag ville ge det till dig. Jag hoppades att du skulle ta hand om det men nu sitter jag i det andra hörnet och tittar på när du misshandlar det. Det har börjat bli svart och hårt och jag ser att det slår lite långsammare. För varje dag hoppas jag att du ska ge det lite näring så att det kan bli rödare och livligare. Men för varje dag dör det lite till. Jag sitter och tittar på när du dödar mitt hjärta. Ska jag plocka upp det och gå min väg. Ska jag försöka reparera det igen eller ska jag fortsätta hoppas. Ska jag fortsätta hoppas på att du ger mitt hjärta en ordentlig stöt?
Jag kan kanske reparera om några år det om jag tar det och flyr nu, men du kan reparera det på några sekunder om du älskar mig.

Panikångesten blommar upp

Åh nej. Jag sitter på jobbet nu och försöker hålla tillbaka en panikångestattack! Pratade med poJkvännen och inser att jag inte har tid för honom annat än ikväll å han vill ut ikväll. Men nu tar jag ut saker i förskott för han har inte planerat något än. De e ju helg. Klart han vill ut men jag känner mig övergiven. Bortprioriterad. Och ångesten kryper i mig och jag vill inget annat än att han ska få det att försvinna. Å jag som har klarat mig utan ångest i över en vecka. Varför kommer det nu? Jaaaa varför kommer det nu? Vad gjorde att jag kände såhär nu?Kan det vara för att jag känner mig avvisad eller är det något annat? Jag måste nog tänka en stund. Kämpa undan ångestattacken.

Fokus

Idag är det tentamen och jobb som gäller. Sitter på föreläsning nu och peppar upp mig. Ryktet går att tentan kommer vara ganska lugn. Men jag vet att när man tycker så krävs det lite extra. Jag är inte ute efter högsta betyg men jag vill ju såklart klara mig :-)

Dagens positiva glasögon

Ja, jag växte upp med en pappa som är alkoholist, två stypappor som är alkoholister och en mamma som... ja jag vet inte vart hon va. Farbröder alkoholister, farfar alkoholist och vad gifter jag mig med? JO, en alkoholist.

Dagens positiva dagbok är... Jag är inte där nu. Jag lever inte som medberoende nu =D


Idag har jag tagit det lugnt. Gått på anhörigmöte och fått inspiration. Pratat med pojkvännen och vi har det väldigt bra nu <3 Jag känner att jag bara var idag å de känns skönt.
Nu ska det hålla i sig för från och med imorgon blir det stress med tenta, möten, resa och jobb.. Go Go Go!

Fyra punkter

• Kunskap - Kan ge mig ett förändrat tänkande. Väldigt intressant eftersom jag blivit så självmedveten sen jag börjat med mötena och att läsa på om detta.
• Medvetenhet - Kan ge mig kontakt med känslorna. Inte alls lika kul som förstnämda eftersom att känna och ge uttryck för detta är otroligt smärtsamt och skrämmande. I och med att jag är så fruktansvärt rädd för att lämnas av pojkvännen så vågar jag inte visa mina känslor. Men jag gör det mycket och ofta för jag litar på honom mer än många andra. Det i sin tur gör att jag blir rädd att jag ska skrämma iväg honom.
• Valfrihet - Kan ge mig möjlighet att agera, handla på ett förändrat och sundare sätt. Öööum.. jag arbetar på det!
• Släppa kontrollen - Våga släppa gamla mönster. Vara beredd att förändra och be om hjälp. Hehe jag tycker i alla falla tt jag kommit jätte långt på denna punkten. Men andra ser och säger att jag har en lång väg kvar att gå. Så ja... jag jobbar stenhårt på den med.

Det holistiska hjulet

Det var väldigt intressant idag faktiskt. Gruppen va mindre men det kändes ganska bra ändå för alla fick prata.
Idag gick vi igenom lite mer om hur vi påverkats och vad vi vill jobba på. Vi kikade på något som kallades "det holistiska hjulet" Hjulet består av 6 "kakor". Dessa kakor är olika delar i vårt liv (vårt = vi som sitter där och har sökt hjälp i  vår kamp mot medberoendet) som påverkar oss negativt på grund av medberoendet.

1. Viljemässiga aspekter: Förmågan att ta beslut. Tar ansvar för andra men inte sig själv. Fullföljer inte saker pgr. av negativa tankar. Bryter löfter och kan inte prioritera.
2. Känslomässiga aspekter: Rädslor för massa saker. Självömkan, offer. Mår man bra eller dåligt, vet inte? Ångest på grund av förtryckta känslor.
3. Värderingsmässiga aspekter: Andlighet, etiska, moraliska. Bryter mot egna värderingar och gör över egna gränser. Glömmer tillslut sina värderingar och tänjer mer på gränserna. 
4. Psykiska aspekter: Förtränger dåtid och kanske nutiden. Drömmer inte längre och slutar planera för framtiden.
5. Fysiska aspekter: Sover dåligt. Ätstörningar. Orkar inte ta hand om kroppen. 
6. Sociala aspekter: Man avskärmar sig från vänner och familj. Får svårt att utveckla och behålla relationer. Utanförskap.

Det man kan göra är att komma ut. Gå ut och möt människor och äta regelbundet. Öva på att fantisera och drömma. Tänka, vad kan jag göra nu, vad VILL jag göra nu och vad kan göras senare? Tänka på... Vad vill JAG? Vem är JAG, tycka och tänka själv, vad är meningen med MITT liv? Tillåt känslorna som väller upp. Det är OK att vara arg och ledsen. Men våga också vara glad och ta tillvara på glädjen.

Dröm och öva på att ta beslut. När ditt beslut är taget är det OK. Tro på att det är OK. Börja lita på dig själv och andra.

Jaaaaaa. detta är lättare sagt än gjort. Vi satte oss ner i grupper för att föröka bena ut vad som är viktigast att arbeta på JUST NU. Hur sjutton ska man kunna komma på det när man måste arbeta på allt och när det ena påverkar det andra?

Jag tror inte jag kan arbeta på någon av dessa aspekter om jag inte arbetar på min självkänsla. Jag är helt övertygad om att jag lättare kan hantera värdemässiga aspekter om jag tror mer på mig själv. Om jag tycker om mig själv kanske jag kan skaffa mig egna värderingar och ta reda på vem JAG är. Vad jag vill. För några månader sedan visste jag bara en massa saker jag INTE vill. Nu börjar jag arbeta mot att ta reda på vad JAG vill. Och om jag då får bätter självkänsla och finner mig själv då kanske jag kan börja drömma. Fantisera om en positiv framtid. Och kan jag göra det, om jag ser en framtid. Ja då kanske jag vågar utveckla relationer och vårda dem. =D Wow låter fantastisk! Mår jag bättre psykiskt så mår jag bättre fysiskt eftersom jag orkar ta hand om mig själv.

Men nu när jag skriver så inser jag att jag faktiskt redan börjat någonstans. Jag ser ju de nu =D Viljemässiga aspekter juh... Jag vill nu, jag vill arbeta och jag har mål med det jag gör nu. Härligt!!!

Alla i gruppen måste börja på olika ställen eftersom vi alla befinner oss i olika situationer. Liknande men ändå helt olika. Några har kommit längre än andra men vi kämpar ändå med alla saker ändå.

Nu ser jag fram emot nästa möte igen... jippiii.

Jo, och så har jag terapi på måndag. Då ska jag presentera min dagbok jag har fört. Den bakom de positiva glasögonen.

"Du vet väl om att du är värdefull"

Ska denna meningen möta mig varje gång jag kliver in i detta rummet? De va inte ledsamt idag som de va sist. Jag blev snarare irriterad på frågan eller påståendet. Vadå värdefull? Jagär jag, jag är ingen speciell.

Nu börjar anhörigmötet. Berättar mer sen.

Sov lite för länge

Jag som skulle vara duktig och kliva upp tidigt för att studera. I won´t let this get to me. Jag har mått bättre några nu. Känns som jag har lite mer kontroll på läget. Det är bara tisdag så två dagar kvar till anhörigmötet. Jag har ju klarat mig bra en hel vecka. Problemet med att må bättre är att min självinsikt sviktar. Jag tror i alla fall att den gör det. Det kanske också är för att jag gör mindre fel? Eller också är det just att jag inte ser mina fel lika mycket när jag mår bra?

Hur som helst så kanske jag borde skriva upp mina positiva sidor mens jag mår bra så att jag kan gå tillbaka och läsa sen. OCH jag borde ju verkligen fixa terapitid tills dess att jag har flyttat. Bara de att jag fattar inte hur man gör där. Jag är ju inte skriven där ännu. Jag borde be min terapeut att kolla upp detta åt mig så att hon kan berätta vart vi har börjat och vart som vore lämpligt att fortsätta med.

Nu är det dags att börja arbeta lite :)

Måste säga att jag är nöjd med dagen

Ååh de har varit en fin dag. Började visserligen på en tråkig föreläsning. Men sen stack jag iväg på ett fik och satt där och studerade. Fick sällskap av några vänner och det var riktigt skönt att komma ut och umgås med mina gamla vänner. Jag fick väl inte så mycket gjort som jag hade hoppats på men det gör inget. =)

Jag känner mig lugn inombords och jag känner mig redo att börja jobba på självkänslan. Kontrollbehovet finns där och spökar men jag gör mitt bästa. Det är ju inte så länge kvar tills pojkvännen kommer till mig nu =D Ååååh vad jag längtar. Vi har snart varit tillsammans i ett år nu. Det betyder att de va över ett år sedan jag lämnade mitt liv med min exmake. MMmm över ett år sedan jag tog ett stort steg emot att försöka bara vara mig själv.

Men jag tänkte på det idag. Han som jag skrev om igår. Snubben som börjat bli lite väl needy. Han beter sig lite som en martyr, som ett hjälplöst offer. Idag skrev han sms om en fullständigt onödig sak. Han frågade om det fanns möjlighet till utskrift på skolan.... seriöst?! Klart det finns, de e ju en skola! Han ville väl bara höra av sig. Sen sa han att han inte hade möjlighet att ta sig in till skrivarna. JA, jag tänker då inte hjälpa honom. NEJ... jag är stolt och glad över att inte ta hand om någon hur hjälplös personen än försöker vara. Mmm, ja stolt e jag =D

Så jag har inte umgåtts med andra än mina vanliga och närmare vänner vilket jag ska göra imorgon också. Äntligen har jag lämnat sängen och ensamheten för denna gången. Hoppas det håller i sig...


Dagens positiva glasögon då...

Ja, förutom allt jag skrev nu :) Fick ett fint sms på morgonen av pojkvännen, fikade, köpte köttfärs jätte billigt, solen kom fram, unnade mig ansiktsvård för jag hade ju varit så duktig å sparat pengar, satt och pratade med några vänner på trappen in till huset, börjat läsa på om lagar och regler för mitt företag jag ska starta upp, tagit upp barnfrågan med pojkvännen. Hahah han tyckte inte de va aktuellt. Tycker inte jag heller men jag vill veta att vi siktar mot samma mål. Sitter och pratar med honom nu och han ger denna bloggen en chans nu hehe.
Ska snart hoppa in i duschen å sen blir det natten för jag ska upp tidigt och gå till en vän och läsa imorgon.

natti!

Har nog varit lite för självupptagen

Inser nu efter nattens olika samtal att jag måste dra en gräns. Jag har mått så pissigt den senaste tiden så jag har inte riktigt märkt hur en människa har nästlat sig in i mitt liv.
Han är otroligt destruktiv och har väldigt låg självkänsla. Jag såg det inte först, han va lätt att prata med. Det kanske skulle varit varningsklockan?  Men hur som haver. Jag har känt honom i ca 3 veckor och inser nu att jag pratar och umgås mer med honom än någon annan. Jag känner det som han tvingar sig på mig. Jag hittar på flera ursäkter per dag för att inte behöva vara med honom jämt. Han "tvingar" sig på mig genom att ge mig dåligt samvete för att jag inte äter med honom när han lagar mat, eller om jag inte vill att han ska komma 03:30 på NATTEN för att han mår dåligt. Eller när han insisterar på att hämta mig när jag jobbat eller ska gå med mig på affären eller promenaden. Måste jag verkligen börja ljuga om att jag till exempel är borta. Jag menar. Även om jag sagt att jag jobbar så dubbelkollar han om jag verkligen jobbar. Å jag menar, är han så desperat så skulle han lika gärna dubbelkolla om jag va hemma om jag sa att jag va borta. Han bor ju i samma korridor som mig så de e inte svårt att märka om jag är hemma eller inte.

Fan, vilken dålig sits jag hamnat i känner jag. Nä! Jag ska se till att alltid vara upptagen. Till slut kommer han fatta att han behöver ringa en vän han faktiskt känner om han mår dåligt. Jag är inte rätt person för det.

Dagens positiva glasögon

Så härligt väder idag :)
Hade ett mycket roligt och givande möte
Jag har känt mig ganska lugn idag.
Ingen fest för mig ikväll.

Gonatt :D

Fan jag kan inte driva ett projekt om personliga problem involveras

Min projektmedarbetare har pratat med sin flickvän om projektet. Helt ok såklart. Bara de att hon sedan ringer min pojkvän och säger att hon ansvarar för ekonomin i projektet. PANIIIIK VA?!?! tycker jag och blir en aning upprörd. Nu när de har gått ett tag så kan jag tänka att det blivit en del missuppfattningar innan denna informationen nådde mig. MEN, de e ju inte ok om sådana här missuppfattningar uppstår i ett såpass stort projekt som detta. Vi har absolut inte råd med det. Denna flickvän har ingen bakgrund what so efter från bokföring och ekonomi. Så situationen jag hamnade i var "bitch situationen". Först så blir jag upprörd för att pojkvännen får höra att hon blivit involverad när jag inte involverat honom i projektet. Sen blir jag upprörd över att personliga saker påverkar projektet i så tidigt stadium. Jag var tvungen att fråga min kollega om detta va sant. Nu vet jag dock inte hur detta urartat sig. Om dom två börjat bråka, om hon ringer min pojkvän för att beklaga sig och om relationen till min kollega skadats.

Jag tolererar inte detta. Jag kan inte gå och oroa mig i ett å ett halvt år om vi kör med öppna kort eller inte. Här ska all information spottas ut till varandra. Inser exakt i denna sekund att jag måste uppdatera projektplanen. Här ska kommunikationen och rutiner för denna sättas på pränt. En tidsplan skall utarbetas nyss.


Här är jag faktiskt stolt, orädd och självsäker. När jag arbetar med saker jag kan, då blir jag proffsig gentemot alla. Mitt lilla svaga jag lämnas hemma och fram kommer karriärkvinnan!

Dåååligt!

Jag borde inte druckit igår. Men de blev så iaf. Jag ska inte göra de ikväll hur mycket än folk tjatar. Jag ska nämligen vara produktiv nu i helgen!

Jag börjar dagen med en promenad i solen och sen blir det till att arbeta på mitt företag och ett annat projekt.

Förresten. jag är riktigt svartsjuk idag. Tänker på alla som får umgås med pojkvännen när jag inte får göra det alls. :S Jag vill inte vara svartsjuk men jag kan inte rå för de idag. Har liksom en krypande känsla i kroppen för det. Blääää.

Dagens positiva glasögon

Idag:

Bra möte, peppad! Känner mig riktigt entusiastisk till mitt företag.
Mysig fika på e.m
Jobbat, bra med extra cash, dom flesta va trevliga.
Haft en skön kväll men grannnen! Snackat hela kvällen å nästan natten nu.
Fick ett sååå fint mms av pojkvännen :D

Inga mardrömmar

Så skönt. Jag sov hela natten utan att vakna hundra gånger och utan att drömma mardrömmar. Detta betyder att all ångest jag haft de senaste dagarna nästan är bortglömd idag. Hoppas detta håller i sig nu. Denna dagen ska också vara produktiv. Jag ska på möte igen för uppstarten av mitt företag. Sen blir det lite fikapaus innan jag drar iväg på jobb. Efter jobbet ska jag INTE ut hur mycken mina vänner än tjatar. Dels vill jag spara pengar, dels är det riskabelt att dricka när jag mår som jag gör, dels vill jag också kunna vara produktiv och pigg imorgon. Jag har ju mycket spännande framför mig nu.

Personligt kom ihåg!  
Framtiden har massa kul och spännande saker att erbjuda och jag vill leva för dagen och framtiden!

Sen måste jag komma ihåg att jag jobbar varje dag med mig själv. Jag har ju faktisk skrivit min dagbok med de positiva glasögonen på varje dag. Det måste ju generera något i slutändan. Min terapeut har säker en uppföljningsplan på denna.

Igår från anhörigmötet fick jag även en läxa. Jag skulle fylla i några ringar med saker jag skulle vilja förändra.
Resultatet på läxan (Jag är snabb med sådana läxor)

1.  Självkänslan - Jag vill känna att jag har ett värde. När jag kom in i anhörigrummet  igår va overheaden igång och där stod det Du vet väl om att du är värdefull. NEJ de vet jag inte. Jag blev ju bara ledsen när jag läste det för jag tyckte inte alls att jag var värdefull. Så, jag plockade fram mitt logiska jag och ifrågasatte mig själv. Va, är inte jag värdefull som alla andra? Svaret blev såklart... Nej. Så min självkänsla vill jag jobba på.
2. Kontrollbehovet - Jag trodde jag hade kommit långt på denna punkten. När jag va med min exmake till exempel. Då hade jag stenkoll på allt. (Trodde jag, eller föreställde jag mig att jag hade). Jag såg till att alla räkningar betalades, Jag visste alltid vart han var (Jag frågade alltid och han svarade ofta, jag märkte ju ofta att han ljög med), jag visste vilka han umgicks med (eller han berättade vilka de va vilket ofta visade sig vara lögn), jag såg till att han bara fick beställa folköl i baren om vi va på kick off (han såg till att han kunde beställa folköl som egentligen va starköl), tillslut drack jag så mycket öl jag klarade av på festerna för att han inte skulle dricka så mycket (otroligt korkat, han fick ju ändå tag på mer om han ville). Jaaaaa... som sagt. Jag trodde jag kommit någonstans på denna punkten för jag gör inte dessa grejer längre. Bara de att mina vanor är djupt rotade och jag ställer kanske onödigt mycket frågor vilket har resulterat i att till och med min pojkväns vänner tycker jag är kontrollerande.
3. Ilska/Skam - Jag skäms ju över alla år jag tillbringade med min exmake. Att jag kunde låta detta hända mig. Samtidigt som jag är så förbannad på honom och hans familj som lade all skuld på mig. Jag menar... När blev det mitt fel att han äter tabletter för att ta livet av sig? Jag proppade inte i honom de tabletterna. Eller när blev det mitt fel att han har varit deprimerad av och till sen han va 15 år? Jag har ju bara känt honom sen han va 27! Eller när blev det mitt fel att han inte kunde hantera alkoholen. De va ju för sjutton han som såg till att mina alkoholvanor stack av åt helvete!!! Ja jag är lite arg och jag har inte uttryckt detta för honom eller hans familj. Det är en del undertryckta känslor och det gör fysiskt ont när jag tänker på det.
4. Offer - Ja, tyvärr när jag fastnar i mina depressiva perioder känner jag mig maktlös över mitt eget liv och jag blir ett offer.Jag gråter nästan varje dag och tycker livet är orättvist. Jag önskar ofta att någon bara berättar för mig varje dag vad jag ska göra, hur jag ska agera och vad som är bäst för mig. Det jag alltså måste jobba på är att ta kontroll över mitt eget liv och mitt eget välmående.

Tål att upprepas med andra ord: 
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
  

Dagens positiva glasögon

Var på ett väldigt underbart möte om innovation och företagande. Äntligen ser mina drömmar om att starta eget mycket ljusare ut. Jag kommer få hjälp med typ allt :)
Sen gick jag hem och jobbade på en affärsplan. Har nytt möte imorgon.

Anhörigmötet gav mig ännu mer insikt...

Jag har inte haft lika mycket ångest idag som jag har haft de senaste två dagarna.

Sa gonatt till pojkvännen på ett moget och lugnt sätt :)

Bön!

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
 

Hemkommen från anhörigmötet

Jag känner mig så dum. Jag säger rakt ut att jag vet inte om medberoendebeteenden passar in på mig eftersom att jag inte lever med det nu. Härregud, jag kunde lika gärna säga att jag inte lider alls av några konsekvenser. Så jag fick bara svälja vad jag sagt och få berättat för mig exakt vad jag gör som bevisar att jag inte lämnat med missbrukarbeteendet bakom mig.

Idag gick vi alltså igenom vad en medberoende är.
”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.”

Du påverkas bland annat:

• Fysiskt - till exempel Magsår och muskelont
• Psykiskt - Jaaa, where to start?
• Socialt - Man drar sig undan vänner och familj. Det kan gå ut över ditt arbete.
• Viljemässigt - Man orkar inte ta tag i det längre. Man önskar att det löser sig ändå. Man ger upp.

Men du försöker skydda dig och:

• Förnekar och förtränger. Man "väljer" bort minnen. (bara de att ångesten ligger kvar)
• Rationaliserar. Man väljer att de på situationen på ett så tilltalande vis som möjligt.

Har ni fler förslag på vad medberoendet orsakar?

Idag mår jag inte bättre efter mötet. Jag inser ju bara att jag har med och mer att arbeta på. Jag är fortfarande positiv till att gå. Det är otroligt skönt att höra andras historier och jag får ofta Aha-upplevelser!
Jag vill bara att det ska vara över nu. Jag vill att en räddare ska komma och berätta allt för mig. Hur jag ska göra, att allt kommer bli bra nu och att jag blir omhändertagen. Bara de att om det mot förmodan skulle hända så har jag inte tagit tag i det grundläggande problemet i alla fall. Problemen! Jag har ju massor av problem. Var ska jag börja? Åh, det känns en aning tungt.

Steg 1: ta mig igenom anhörigmötena. Det är fem kvar.
Steg 2: Börja arbeta på självkänslan.
Steg 3... ja de får vi se då. Jag tar detta så länge.

Idag är det anhörigmöte

Idag har jag en hel del att göra. Och jag mår mycket bättre faktiskt.
Så dagen börjar med ett möte, sen ska jag studera så mycket jag bara orkar. Och ikväll äntligen är det anhörigmöte. Ikväll ska vi gå igenom och rannsaka oss själva.

Kloka ord från bror

Bror:
det känns som att du bråkar och så för att få en sorts bekräftelse.. att han bryr sig och det borde du veta vid detta laget att han gör fast det kanske inte syns vissa gånger.. han har nog stora känslor inför dig men vet inte hur han ska förklara det.. och om det fortsätter såhär tror jag att han inte kommer orka mer.. för han tar det nog som allt är hans fel
och det är en jobbig känsla.. och han somnar nog precis lika sårbar och orolig som du
eftersom han inte vet hur han ska göra för att du ska må bättre.. att det inte kan hålla sig till det lugna när ni pratar med varann. klart han har ett tryck i bröstet också när det blir sådär.. fast det kanske inte är meningen
Bror har rätt! Skärpning på mig om jag ska få behålla min kärlek

Pappa ringde idag:
Jag blev jätte glad att han ringde. Jag ringer aldrig honom för jag vet inte om han är nykter. Om han är full går det aldrig att avsluta samtalet på ett fint sätt för han vill inte lägga på. Sen kommer han ringa resten av perioden flera gånger om dagen för att sjunga, diskutera eller gråta.

Men inte idag, nu var han nykter och vi pratade om allt möjligt. Han berättade att han skulle bo hos min farbror ett tag. Min farbror har druckit varje dag de senaste fyra åren. Eller ja, enligt pappa inte de två senaste dagarna. Men ja... inte den bästa lösningen men för tillfället den enda. Jag hoppas iaf han får flytta in på ett boende snart. Man hör verkligen hur trött han är på alkoholen nu. Men han kommer ju inte sluta, de tror jag inte. Även om han vill...

Dagens positiva glasögon den 8 sept

Idag..

- Jag sov hela natten utan mardrömmar eller utan att vakna var och varannan timme.
- Fick ett godmorgon sms av min babe
- Fick ett samtal, min babe undrade hur jag mådde.
- Bokade in två möten till på lördag för ett framtida projekt.
- Fick ett samtal av en vänninna, pratade av mig
- Fick ett till samtal av min babe som undrade hur jag mådde.
- Tog en promenad i solen
- Ringde min kusin å vi pratade i en å en halv timme. Vi som alltid brukar prata om alkoholismen å ångest å vår skitsläkt nämnde inget om det denna gången.
- Pappa ringde å va nykter. Han hade fixat så han kunde bo hos sin bror fram tills han får en plats på ett nytt boende för missbrukare.
- Pratade med mitt hjärta nu på kvällen och fick lite hjälp med mitt CV. Jag började ifrågasätta om han älskar mig men lugnade ner mig efter ca en timme och han sa en massa fina saker till mig.
- Pratar med min bror. Jag saknar honom.

Du kan även rösta på min blogg här

Min blogg finns nu på Blogrankers.com

Jag gör slut analys

Händelse:

Ångest hela dagen och jag förklarar för pojkvännen att det finns en risk för att jag ska "balla ur". Pojkvännen säger snällt att det inte är någon fara, jag gör det så bra. Vi sitter alltså vid msn och säger inte mycket till varandra på grund av mitt pissiga humör. Men precis innan läggdags så vill han att jag ska förklara vad ordet "älska" betyder för mig. Jag ger en grundlig förklaring på vad jag känner för honom. När jag är klar så säger han godnatt... Alltså, jag får återigen hjärtat utslitet ur bröstet och känner mig totalt utnyttjad och blottad. Vi säger godnatt och jag brister ut i gråt, vill inte leva längre, känner mig maktlös och värdelös. Jag är ensam i stan, ingen familj, ingen pojkvän inga vänner (dom har flyttat). Så jag ringer Psykjouren. Hon tycker jag ska ta en Atarax, gå å lägga mig och komma å träffa en läkare dagen efter. Det innebär att det finns risk för att jag läggs in. Jag ringer också till pojkvännen och väcker honom och förklarar att jag klarar det inte mer, nu åker jag på sjukhuset. Samtalet bryts för jag får slut på pengar och han ringer inte upp. Jag tänker genast, han bryr sig inte, ingen bryr sig, ingen älskar mig, jag kan lika gärna dö. Jag fyller på telefonen och ringer upp igen. Ger han skit för att han inte bryr sig eller respekterar mig. att han inte tar mig på allvar. Jag säger att jag vill göra slut. Han säger nej det vill du inte. Han pratar tills jag lugnar ner mig och jag somnar till slut (tack vare ataraxen).

 

Det är skönt att han inte tar det på allvar när jag säger det. Men samtidigt... varför tar han mig inte på allvar?
Ok, jag kanske inte vill göra slut. Men det kanske är för det bästa. För hans bästa. Vem sjutton vill vara med en så galen och patetisk människa som mig? Ok.. tillbaka till teorierna.
 

Rädsla nr 5: "Det är ej verkligt"
Blir det för bra och för lyckligt i ett förhållande så drar sig barn till alkoholister sig undan. Det känner sig inte bekant med situationen och vill förstöra för att det inte känns verkligt. Just när partnern svävar på små rosa moln och tycker att förhållandet är på topp så saboteras det genom ett gräl. Då gäller det för partnern att hålla fast och ta det med ro. Förmodligen så inser Dom vad Dom ställt till med och inser vad det gjort. Men fortfarande så känner det sig skyldiga och ångerfulla och undrar hur man kan älska Dom. Det känner ju sig så hemska som ställer till med gräl och kanske t.o.m. gör slut och bränner sin egen lycka.

Så vad betyder detta då?
Jag vill inte göra slut, han kanske vill vara med mig iaf. Men... jag kan inte rå för att tänka att det säkert är bäst för honom om vi gjorde slut. Då slipper han ju mig.
Men, han sa också att jag måste låta honom få ta det beslutet själv, och att han faktiskt vill vara med mig.
Kanske är det han som är störd? Jag är ju ingen kul, rolig, smart, älskvärd person. Jag skapar bara kaos. Jävla Drama Queen man är.

Atarax och akutpsyk

De va en dååålig kväll och natt för mig. Jag visste ju att det skulle komma eftersom jag hade haft en krypande ångest hela dagen. När jag sa godnatt till pojkvännen bröt det ut.  Jag ville inte leva mer, allt va hopplöst och jag var totalt maktlös. Jag ville trycka ner mina känslor och bli lite mer logisk. Men allt va kört och i panik ringde jag psykjouren. Hon va gullig att prata med och sa att hon tyckte jag skulle komma upp när jag vaknade. Att jag skulle ta en Atarax som jag hade hemma och försöka sova. Hon tyckte inte att alls att jag skulle behöva må som jag jag gör utan ville att jag skulle komma upp och träffa läkaren på akutpsyk på morgonen.

Tabletten fick mig att sova hela natten och jag överväger om jag inte ska försöka vänta ett tag innan jag faktiskt åker upp. Jag vet ju hur de kan bli. Finns det ingen läkare på plats så vill dom att jag övernattar. Jag va där för 2 år sedan. Då som jag där i 3 nätter tror jag. Allt va en dimma då. Och saken är den. Om jag åker dit och släpper ansvaret för allt jag måste göra på dagarna, dååå ligger jag minsann efter och jag tror inte de e bra.

Nä, jag väntar!

- Jag älskar dig! *tystnad*

I många år kunde jag inte få fram ett enda ord varje gång pappa sa att han älskade mig. I mååånga år kunde jag inte använda de orden själv.

Sen började jag säga det till min pojkvän och min exmake. det kändes ju inte så hemskt. Visade sig dock att de va lika stora svikare som mina föräldrar.

Älskar min nuvarande pojkvän. Men när jag säger det till honom så blir det tyst. Eller så väljer han att avsluta diskussionen eller skämta. Det konstiga är att han vill höra det. Han frågar vad jag menar. Men när jag frågar vad han känner och vad jag betyder för honom. Då ska han borsta tänderna och gå å lägga sig.

Ok.. nu är det färdigt med detta satans jävla tramset. Jag älskar ingen. Jag behöver ingen, jag är inte kär i någon och det är lika bra att sluta försöka med någonting för man blir bara sårad! Man blir trampad på och känner sig förnedrad. Hjärtat slits ut ur bröstet och någon spottar på dig och trampar sönder hjärtat så de blöder överallt.

Ingen älskar mig :'-(

Åh. misslyckades med att kolla på värden genom positiva glasögon idag.

Jag känner mig totalt misslyckad, fet, ful, gamla urtvättade kläder, korkad, som en outsider, ensam...

Jag vill inte vara med någon heller. Jag vill inte sitta och deppa bredvid någon. Om jag ska umgås ska mitt humör vara på topp och jag ska känna mig smal och snygg.

Men idag är allt bajs. Och värst av allt. Ingen älskar mig!

Dagens positiva glasögon

Ööum

De va fint väder. Jag tog en promenad.
Jag tvättade kläder och lagade mat
Min pojkvän hade inte glömt bort mig

Jag försöker ignorera ångesten så gott jag bara kan

Ibland går det bara inte och jag vet detta. Idag har det krypit i kroppen på mig hela dagen. Tog mig en lång promenad för att försöka kanalisera undan ångesten. Göra något av den. Jag har ett mål med dagen och det är att läsa tre kapitel i en kursbok. Bara de att jag har inte hört av pojkvännen på hela dagen. Jag vet att han är upptagen, men ett sms iaf...

Ja, jag ska inte låta ångesten krypa upp innan jag vet att han faktiskt har glömt bort mig. Eller, jo, jo men det kan ju faktiskt vara så att han har glömt bort mig idag. Jag som tänker på honom varje dag. Ååh, jag kommer ju inte kunna plugga om dessa tankar kryper på mig hela dagen.

Jag har en plan! Om, eller när han hör av sig ikväll för att säga gonatt. Då ska jag INTE fråga om han hade glömt bort mig eller om jag inte betyder någonting för honom eftersom jag inte fick ett sms. Ok... alltså bara vara snäll och glad! Ja, bra plan.

God dag hösten

Hösten kom över en natt. Det är så vackert ute så jag hoppas hinna med en promenad efter föreläsningen. Bara de att jag har 3 kapitel att läsa idag och jag har läst ett halvt än idag. Nu ska jag strax på föreläsning.

Jag känner mig lite orolig nu. det har varit bra i nästan 2 dagar så det känns som om det kommer rasa om ett litet tag. Ångesten börjar krypa under huden på mig och jag drömde mardrömmar hela natten. Men ok... JAG SKA INTE TÄNKA SÅHÄR!

Det är alltså fint väder, jag har lyckats läsa igenom ett halvt kapitel och fattat varenda ord av teorin hittills. Det ska bli skönt att gå på en journalistisk föreläsning idag för att få lite inspiration. Känner jag mig produktiv så läser jag. Blir jag trött i huvet promenerar jag innan jag sätter mig och läser igen.

Kämpar ju nu för att inte gräva ner mig i destruktiva tankar om mitt förhållande och framtid. Även om jag inte känner detta eller tror på det. OK.. here it comes. Jag är värd att vara lycklig, jag är värd kärlek och jag är värd framgång.

Dagens positiva glasögon

Jag sov ut idag igen och va lite extra trött men humöret va trots det på topp. Vädret va fantastiskt fint och det va varmt. Jag kollade igenom lite jobbannonser och skrev ett brev och en ansökan på ett jobb. Kände mig ganska nöjd. Har inte skickat in den ännu för jag vill arbeta lite till på den.

Fick ett sms av min kära. God morning sunshine. Hoppas du får en fin dag :-*

Stack iväg på föreläsning och jag kände mig ganska smart. Kunde tänka olika teorier och applicera en rad av dom på tänkbara situationer. Jag fick halva klassen att skriva ner en teori de hade glömt kopplat till den vi pratade om idag. Så jag känner mig stolt. Visste även mer om vissa forskningsområden eftersom jag läst två terminer mer än klassen och hade därför stött på dem tidigare :) Skönt.

Tog en välbehövlig omväg till affären och köpte mat som kommer räcka hela veckan för endast 250:- Jag har varit jätte duktig på att spara pengar som behövs till kurslitteraturen jag har beställt.

Pratade en kort stund med min kära. Han skulle iväg till några vänner och äta middag. No probelm tyckte jag. Kände ingen som helst separationsångest eller behov av att veta att han saknar mig eller tycker om mig. Framsteg säger jag!

Fick ett samtal av en god vän som arbetar med ett projekt tillsammans med mig. Han har kommit en bra bit på vägen och det känns superbra.

Har mailat en organisation som skall hjälpa mig starta eget strax innan jag tar examen i januari. Hoppas på att vi kan boka ett möte inom kort.

Jag är expert på att ta på mig för mycket och mailade därför en organisation jag lovat hjälpa med marknadsföringen. Jag sa att jag faktiskt inte kommer att hinna med detta. Det är sant. Jag kommer inte hinna om jag ska starta eget, skriva C-uppsats, söka jobb, arbeta och dessutom gå i terapi och på anhörigmöten och jobba på att bli frisk.

Säger gonatt till min kära via msn. Kort och koncist bestämmer vi också att vi ska ses imorgon via msn för att säga gonatt. Vårt korta samtal resulterar i ett underbart gulligt gonatt sms :D

God natt sunshine. Go to bed and get some rest ;-) <3

Vägen mot tillfrisknande

Från sidan web4health:

Vägen till frigörelse går genom att bryta tystnaden och bryta oviljan att se och lyssna till det lilla barnet inom sig. För att nå målet måste man dock ta sig genom smärtan - och inte över eller runt den. Den smärta som detta arbete ger upphov till är själva grunden för tillfrisknandet.
Vad innebär det då att börja lyssna till barnet inom sig? Konkret är det en fråga om att börja se och uttrycka sina känslor, att hitta och förstå sina egna behov, samt ta dem på allvar. De amerikanska terapeuterna J & L Friel har utvecklat en enkel men användbar modell för de olika stegen i denna process:

1. Vi måste identifiera det som vi har utsatts för som barn.
2. Vi måste uppleva våra känslor kring detta - inte bara tala om dem.
3. Vi måste ta till oss dessa känslor, dvs låta de bli lika starka som de verkligen var när situationen inträffade.
4. Vi måste dela dessa känslor med andra människor.
5. Vi måste fatta ett beslut om vår relation till den personen eller de personer som skadade oss och som fortsätter skada oss.
6. Först därefter kan vi börja tillfriskna och förlåta. 

Ja ok, jag är villig och beredd på detta. Svårast kommer att bli exmaken. Jag känner hat mot honom. Om man ska förlåta så har jag en lång väg att väg att gå där.

Livet är inte som på film

Jaaa, jag ska göra det själv. Såklart. Även om jag ofta bara hoppas att någon ska komma och rädda mig. Vara min vita riddare. Jag vet att han inte är det. En av mina konsekvenser som vuxetbarn är:

Detta är myten om "den goda fen" som svänger sitt spö och i ett trollslag tar bort allt problematiskt. Denna myt, eller dagdröm, bottnar i en stark känsla av maktlöshet/hjälplöshet. "Om något magiskt kan rädda mig, måste något magiskt ha lagt förbannelsen på oss" är den outtalade förklaringen.
Dessa myter uppstår alltså ur en livssituation som på de flesta sätt känns hopplös och därmed utan lösningar...

Men jag vill ju att det ska vara som när Katy Perry sjunger låten "Not like the movies"

Katy Perry

detta kommer bli en bättre dag

Ok, jag gick inte ut på promenad som jag borde. Känns som om kroppen håller på att falla samman. Men men. Jag har skrivit en ansökan till ett jobb dit jag ska flytta när skolan är klar :P Jag hoppas verkligen jag får jobb så snart som möjligt så jag kan slappna av sen. Mamma har lovat hjälpa med flytten. Jag är väldigt tacksam för hon brukar inte ställa upp på sånt. Även om vårt förhållande har blivit mycket bättre nu.

Efter att jag beslutade att gå i terapi och på anhörigmöten så bestämde jag att jag måste börja förlåta henne. För att kunna det måste jag faktiskt få veta mer om varför hon gjort som hon gjort i livet. I mååånga år har jag trott att hon inte ville ha oss. Mig och mina syskon. Att hon planerade att adoptera bort oss men att ett ex till henne övertalade henne att behålla oss. Så jag frågade henne om det va sant. Efter så många år vågade jag äntligen fråga. Hon sa att hon behövde hjälp men hon ville aldrig adoptera bort oss eftersom hon älskar oss. Men att hon behövde stöd för att orka. Och jag förstår det. Hon va medmissbrukare och levde med en knarkare. Hon hade tre barn varav en har ADHD/DAMP. Hon led ofta av depressioner. Så jag tror på henne och jag valde att försöka hårdare på att förlåta det som hänt.

Jag har mycket godare relation med mamma idag. Idag när jag inte behöver henne som jag gjorde som barn kan jag låta det vara när hon blir deprimerad. För jag kan ta hand om mig själv och mina bröder kan också ta hand om sig själva. Jag önskar mamma fick den hjälp hon behövde när vi va små. Men livet är inte alltid så rättvist.

Nu ska jag förbereda mig för seminarium på skolan och sen ska jag gå på affären. Efter de blir det antingen plugg, promenad eller mer arbetssökande :)

Detta kommer bli en bättre dag.

Dagens positiva glasögon

Ja, min hemläxa igen som jag ska skriva dagligen. Alla positiva saker som hänt under dagen.

Idag vaknade jag utvilad och ingen baksmälla en söndag.
Jag tänkte först spendera pengar på att äta brunch på stan men stannade hemma och sparade därmed pengar.
Jag hade en väldigt fin och mysig dejt med pojkvännen över msn. Vi klädde upp oss i finkläder, tände ljus och åt middag "ihop".
Jag insåg också efter vårt samtal att mitt kontrollbehov gick mer ut över honom än vad jag först trodde så nu är jag mer motiverad att arbeta med terapi och anhörigmötena.


Såå, jag trodde jag skulle vara väldigt pessimistisk. Det går framåt :)

Att gråta ger mig huvudvärk och röd näsa

Jag som tyckte jag hade varit så duktig. Hur kunde jag vara så blind igen? Jag trodde jag blivit bättre på att släppa kontrollen. Jag hade ju fått underkänt på en kurs. Jag låter de bli lite stökigt då och då. Jag har gått ut utan smink och jag behöver inte veta varenda detalj om vilka pojkvännen umgås med eller vart han är hela tiden.

De va min uppfattning. Tydligen har jag helt fel. Det är så fruktansvärt smärtsamt att veta att du skadar dom du älskar. Pojkvännen och hans vänner uppfattar mig som en person som försöker kontrollera honom. de e ju inte de jag vill. De e bara de att det känns skönt att veta. Jag blir lugn då. ÅÅh fan. Jävla exmake och uppväxt. Jag är så arg! Jag uttryckte de första gången idag. JAG HATAR MIN EXMAKE!!!

Men problemet ligger hos mig nu, Det är inte lätt att vara medveten om att man är det största problemet i en relation.



Såhär säger litteraturen om detta:
Jag måste ha kontroll över mig själv och allting annat, annars rasar min värld samman
Många alkoholistbarn fantiserar mycket om att de lever i en värld som fungerar utan kaos eller problem. Att fantisera blir ett sätt att uppnå kontroll över något man känner att man inte kan hantera.
Det flesta missbrukarbarn  har ett starkt kontrollbehov, men det är också lätt att förklara. De barn som har vuxit upp i en kaotisk familj har ju helt enkelt lärt sig att vuxenvärlden är opålitlig. Skall något bli gjort så får jag ta hand om det.

"Som jag nämnt tidigare lär sig alkoholistbarn bli duktiga överlevare. Metoden man använder är den man lärt sig hemma nämligen kontroll. Ett sätt att få kontroll är att arbeta upp extremt "känsliga antenner" och på så sätt försöker man betvinga en oförutsägbar hemmiljö. Genom att "känna av" sina föräldrar kan man förhoppningsvis ge sig själv det skydd föräldrarna i sitt beroende inte förmår ge."

"Du kommer ändå att lämna mig"
Ditt vuxna barn till en alkoholist kan vara rädd för att involvera sig på grund av risken för att bli övergiven. Rädslan för att personen som han/hon  har ett förhållande med skall lämna honom/henne är oerhört skrämmande.  "Om Du överger mig och lämnar mig helt ensam kommer jag att dö."   
Du kan också se att Ditt vuxna barn till en alkoholist är väldigt krävande, svartsjuk och osäker i allt som berör Dig. Detta mindre smickrande beteende härrör från rädslan att bli övergiven.

Det är ett stort problem.
För om denna besatthet går till överdrift kan Du bli tvingad att göra just det som Din partner fruktar mest. Det är därför viktigt för Dig att fortsätta att försäkra Ditt vuxna barn till en alkoholist om att Du bryr Dig om honom/henne och att Du inte skall gå Din väg men att det också är viktigt för Dig att ha andra personer i Ditt liv. Det är också viktigt för Din partner att ha andra personer i hans/hennes liv. Andra människor berikar ett förhållande snarar än att skada det. Du kan behöva påpeka detta många gånger men var medveten om att besattheten kommer från en  grundläggande rädsla för att bli övergiven.
Du måste också vara försiktig med att göra din partner besviken. Andra personer tar mycket lättare på om Du glömmer att ringa eller kommer för sent. Vuxna barn till alkoholister tenderar att överreagera på sådana saker. Det blir panikslagna. Du måste förstå detta så att förhållandet kan utvecklas, växa och erbjuda säkerhet för Er båda.

Deras största problem är bristen på förmåga att erkänna sig själva som värdefulla och värd att älska. Det finns så mycket att få när man är involverad med ett vuxet barn till en alkoholist. Svårigheterna Du stöter på kan övervinnas om båda parter är beredda att jobba med det.
Genom medvetenhet och förståelse kommer grunden för lösningen av många svårigheter.


 Fan va lång väg jag har att gå :S

Världen från en annan vinkel

Ok, jag är tokdeppig idag. Men jag ska ge den jäkla dagboken en chans.

Gårdagen började med att jag vaknade såå bakis men min granne kom in med en kall dricka och sen gick han och lagade mat åt mig. De va snällt.
När jag piggnade till lite hade jag ett väldigt bra "samtal" över msn med pojkvännen.
Sen gick jag till en pizzeria med grannen och unnade mig en pizza och jag fick ingen ångest över det.
Sen pratade jag med en nära vän några timmar.
Skippade att bli hysetrisk och undra vart pojkvännen sov och varför han inte ringde.
Vaknade halv fem på morgonen och undrade fortfarande varför han inte hade ringt men somnade om eftersom han förmodligen själv sov.

Känns inte positivt alls just nu så jag lägger mig ner och dör i sängen. Pojkvännen sa att han skulle vara hemma till tre. Som kl är nu. Men på grund av tidigare erfarenheter antar jag att han kommer när han känner för det för han glömmer oftast bort mig så nu skiter jag i de å lägger mig istället.

Skit dag. Kommer säkert inte bli nåt av den dejten vi skulle ha ikväll heller!

Misslyckats totalt

Jag skulle ju skriva dagbok juh. Missade två dagar av de två första. Jag gick ut å festade i fredags och hela lördagen spenderades i sängen. Jag ligger förresten fortfarande kvar i sängen å just nu suger allt.

Jag tyckte jag va ganska duktig igår. Inte stressad eller kontrollerande mot pojkvännen. Ikväll ska vi ha en dejt över Skype. Men han sov borta inatt och är därför inte hemma ännu. Så när jag ringde nu så frågade han vilken tid vi skulle ha dejten för han ville fara iväg med några kompisar å göra andra saker innan. MMmm det går bra, bara de att dom skulle fara mellan 17:00-18:00. Detta betyder ju att dom blir borta till kvällen och han kommer inte hinna laga mat och göra sig i ordning innan kl blir nio eller tio på kvällen. Jag vill inte ha någon jävla dejt längre. Jag ska ligga i sängen hela dagen. Skitdag!

Hur skulle jag veta de???

Jag skulle ju skriva dagbok igår ju :S Jag hamnade på fest istället. Jag hade inte råd eller egentligen lust att gå ut men varje gäng jag försökte gå hem så träffade jag någon ny person som insisterade på att bjuda på en öl eller två. Kl. 05:00 kom jag hem. Idag har jag ångest och jag är upprörd för pojkvännen blev sur när jag ringde kl fem. Han vaknade inte men klagade nu på morgonen att jag hade ringt. Tänk om något hade hänt mig?! Han har tydligen börjat stänga av ljudet på telefon när han ska sova för han inte vill att jag ska väcka honom.

Ok självkart så ska jag inte väcka honom om han inte vill de. De e bara de att jag fick en massa skit nu utan att jag visste att han verkligen ogillade de. Vi har alltså varit tillsammans i nästan ett år men jag visste itne att han avskydde att jag ringde på natten.

Sen eftersom jag blev full så missade jag min dagbok från igår. Jag måste sätta mig ner en sväng och fundera. Dagboken jag skulle skriva på allt positivt som händer i mitt liv. Fan, de kommer ta att tag. Jag har ångest, är ledsen och förtvivlad just nu :(

Fan, de hade jag inte ens tänkt på!

Kom hem från en terapitimme på Rådgivningsbyrån. Det kändes både bra och dåligt. Jag vet ju att det kommer ta många år innan jag klarar av att hantera vardagen på ett drägligt sätt på egen hand. Men att någon faktiskt säger det rakt ut också. Att mitt drömmål är ca 5 år in i framtiden om jag arbetar aktivt från idag. Mitt drömmål är att vara trygg och ha massa lyckliga stunder.

Men jag blev samtidigt så nöjd med mig själv. Jag har ju faktiskt kommit en bit på vägen. Jag  tar inte ansvar för mina bröder, mamma pappa eller resten av släkten. Jag känner att jag ibland borde eftersom jag älskar dom. Men, det är för att jag älskar dom som jag låter bli. För att... om jag gör saker åt dom så underminerar jag dem. För dom KAN själva. De räcker om jag tipsar om saker när vi pratar. Men inget pappersarbete, telefonsamtal eller ingripanden från min sida. Då kommer jag tillbaka till medmissbruket. Och det är jobbigt att vara medmissbrukare för det finns ingenting som är självständigt. Det finns inget jag, bara dom.

Så sa min terapeut:  Men om du inte tar ansvar för ditt välmående och ligger i sängen i flera dagar, eller vill ta livet av dig, eller går omkring och är bitter och deprimerad. Då låter ju du din pojkvän stötta dig. Men va försiktig så att du inte låter honom bli din medmissbrukare. Låt honom inte göra saker åt dig eller ta hand om dig.

Hjälp! Såååå långt hade jag aldrig tänkt. Jag skrev ju tidigare att en medmissbrukare lever med liknande symptom och konsekvenser som missbrukaren. Så i praktiken innebär det att jag som medmissbrukare kan skapa en ond cirkel. Håll skenet uppe helt enkelt. KAN SJÄLV! Så... inte ta hand om mina anhöriga och låt ingen ta hand om mig. Jag är inget barn, jag är inte vuxen. Eller. Jag är ett vuxet barn. Jag måste bli vuxen och ta hand om mig själv.

Jag fick en hemläxa till nästa träff om två veckor. Jag ska se världen från ett annat perspektiv. Jag ska BARA se positiva saker. Så jag ska skriva dagbok. Varje dag, utan att ens skriva ner al skit jag tänker på. Bara fokusera på det jag gjort bra, saker som va kul, fint väder osv.

Ni får min första skildring av den världen ikväll :) Spännande

Nu måste jag skynda till föreläsning och sen är det jobb på en afterwork. Jaaaa kul, fulla människor hehe

Jag va så duktig igår

Tyckte jag va de iaf. För en annan så är de ju en bagatell men för mig va de en storvinst. :D
Pratade men min kära i telefon innan vi gick och la oss. Han va söt, gullig och omtänksam som han brukar vara. Men oj.. vad händer.. jo min hjärna börjar arbeta. Nu är de för bra för att vara sant igen så jag tänker precis säga. Jaha, om du tycker om mig så mycket, varför har du inte sagt dittan å dattan ännu... Men nej... Jag sa. Hoppas du får sova gott så hörs vi imorgon. Å han sa att han saknade mig :D

Ok, jag köper att alkoholism är en sjukdom

Nyss hemkommen från anhörigmöte nr 2. Måste säga att det gick mycket bättre än förväntat. Ok, fortfarande bitter och liiite arg på dom som inte accepterar att missbrukarna själva måste få ta konsekvenserna för sina beteenden. Men det känns ändå som om vi kommit någon vart på bara en vecka. Alla hade liksom reflekterat över olika saker. Själv har jag ältat min brist på tillit till vänner, familj och pojkvän. Men de va en kvinna som hade funderat mycket på besattheten missbrukaren har. Ja de spelar ingen roll vad man säger. Vill dom dricka så kommer dom göra det. Även om du ligger för döden.

En man funderade på... när vet man att man är beroende. "jag menar, man har ju gjort sådana test på internet och då inser man ju att man ligger i riskzonen. Förstår man inte då att man borde sluta?"
"Nej" Säger en annan kvinna (Nykter alkoholist sen 14 år, med en dotter som nu missbrukar alkohol idag). "Man ser inte de, man förnekar och hittar alla möjliga bortförklaringar".

Detta med missbruk och alkoholism är så komplicerat. Vissa missbrukare finns i hemmet och sköter sig utåt sett för att de har medmissbrukare som städar upp efter dem.

En kvinna frågade: "Vad ska jag säga till min 6 åriga son?" Jag vet vad hon ska säga. SANNINGEN. Snälla alla ni som har barn med en missbrukare. Berätta sanningen. För barnen förstår att någonting är fel. Om ni hymlar och förskönar så kommer dessa små barn genast bli lika mycket medmissbrukare som ni själva. För då kommer dom ljuga, hjälpa och städa upp efter sin mamma eller pappa. Man lever som man lär.

Det vi gick igenom idag va själva sjukdomsbilden. Det finns många teorier kring missbruk, många metoder att "bota". Alkoholism är en kronisk sjukdom. Det går att vara nykter och "frisk" men börjar man dricka igen så trillar man snabbt dit igen. Vi kollade på symptom och konsekvenser en missbrukare får.
Arbete, familj, vänner, fritid, ekonomi, hälsa och ev juridiskt genom brott. Jag blev fullständigt livrädd. För vi kollade på de psykiska symptomen också. Besatthet, grälsjuk, martyr, ångest, fobier, rädslor, hata sig själv, mm. Jag lider av de flesta av dessa saker. Gud jag började fundera på om jag var alkoholist?! Så jag frågade, även om jag vet. Men jag frågade om det inte är så att en medmissbrukare lider av samma symptom och konsekvenser i viss utsträckning. Jooooo så va de och det är nästa veckas ämne. Medmissbrukarens syptom, konsekvenser osv. Vad lider vi av?

Min läxa till nästa möte är alltså att fundera på konsekvenser. Jag funderar varje dag faktiskt. Jag vet bara inte hur jag ska sätta ord på det så jag hittade en hemsida. Den är fantastisk. De e som om dom har diagnostiserat mig personligen.

http://www.vuxetbarn.se/innebord/konsekvens/

Jag insåg också, fan va skadad jag är. RIKTIG jävla skadad. Jag ser att dom tittar på mig och tycker synd om mig. Äsch, jag tycker nästan synd om dom. Dom är ju mitt i de. Jag är påväg mot tillfrisknande. Jag vet de. Jag ska bli "normal"

Ok, det närmar sig anhörigmöte

kl. 18:00 ikväll är det dags. Bussen går 17:01 och jag har iaf 3 timmar kvar att studera. Kommer ingenstans i mitt pluggande. Tänker bara på mötet och pojkvännen. Förvirringen gör mig en aning utmattad!

Förlååååt... Igen, och igen, och igen...

När allt verkar vara som bäst i vår situation så bara måste jag testa en grej. Jag bara måste ta upp saker jag borde ignorera.

Som igår kväll... Min pojkvän och jag har ett distansförhållande och han är inte van att ge någon så mycket uppmärksamhet. Detta kräver jag annars känner jag mig bortglömd. Så han lovade att bli bättre på detta, vilket han blir för varje dag. De e inte de att jag måste prata med honom 24-7. De e bara de att när de har gått ett tag utan fina ord, sms, mail eller vad det nu kan vara. då är jag helt säker på att han inte vill ha mig längre. Så när han då pratar med mig så ifrågasätter jag detta konstant.

Rent logiskt så vet jag att han tycker fantastiskt mycket om mig. Jag vet att han har starka känslor för mig. Jag vet att han inte skulle vara otrogen mot mig. Men ändå... känslomässigt och rutinmässigt så bara måste jag kontrollera vilka han umgås med eller testa om det verkligen är så att han vill ha mig. Problemet är att varje gång jag gör detta, så förstör jag ju någonting mellan oss. Och detta vet jag både känslomässigt och logiskt. Det betyder att jag blir ÄNNU mer osäker. Och därmed ännu jobbigare och förtvivlad.

Så hur i helvete ska jag hinna arbeta på detta innan de e försent?
Ikväll är det andra anhörigmötet och imorgon min privata terapi på RÅBA. Jag hoppas det kommer gå framåt...

Jag tror inte på dig

En av mina största motivationsfaktorer är min pojkvän. Han har ingen bakgrund med missbruk och är mångt och mycket min totala motsats. Jag försöker lära mig av honom att till exempel inte ta mig själv på för stort allvar.
För jag tar allt på "för stort" allvar. Känslor, prat, framtiden, nutiden, dåtiden, ord mm. Så vi hade som vanligt ett bråk igår. Det är som det brukar vara... jag är frustrerad över att han visar mig för lite intresse och han förstår inte att jag behöver mer bekräftelse.

Får jag höra att jag är vacker en gång vill jag såklart ha mer. Säger han att han är kär i mig så vill jag höra det varje dag. För jag tror inte på honom. Jag litar inte på det han säger till mig.

Om jag under hela min uppväxt fått höra att någon bryr sig eller tycker om mig. Varför har de då lämnat mig åt mitt eget öde? Varför blev jag slagen, bortglömd, förnedrad och totalt ensam?
Men såhär är det. Min pojkvän slår mig inte, han stöttar mig, han ser till att jag har en trygg vardag och han sätter mina behov långt fram i sina egna prioriteringar. Ändå kan jag inte lita på att han bryr sig om mig.

Jag försöker så gott jag kan nu... det pågår ett krig i min hjärna. Vissa dagar vill jag avsluta vår relation eftersom han ändå kommer tröttna på mig. Eller inse att jag är totalt galen och för mycket för honom att hantera. Jag är ju inte rätt för honom. Han ska ha någon som inte blir förtvivlad, sårad, rädd eller galen om vartannat. Någon som visar honom tillit, någon som han kan ha en säkrare framtid med.

Jag sa till honom att han borde vara knäpp som vill ha mig. Att han inte är riktigt klok.
J- Du vet ju att jag är galen
H- Hahah berätta något jag inte redan vet
J- Jag kommer aldrig bli frisk
H- Jo, jag har full tilltro till dig. Du är stark, du klarar detta.
J- De kommer ta väldigt lång tid
H- Jag vet, jag finns här ändå




Vi förstår verkligen inte alls varandra och när det blir väldigt bra mellan oss så måste jag testa honom. Jag försöker allt jag kan med att låta bli. Men det bara fumlar ur min mun. ÅÅÅåh skit också.

Ska se vad rådgivningsbyrån säger. Jag ska dit på fredag.

Mitt första anhörigmöte

Pulsen var extremt hög. Jag som är så social och pratsam fick knappt ur mig ett enda ord. Jag satt bredvid en yngre kille. Jag var ju inte förvånad över att det bara var 3 män av oss 20 som satt runt bordet. Jag vågade inte möta någons blick. Under de två timmarna stirrade jag mest ner i bordet. När jag var tvungen att prata möttes jag en kvinna ansikte. Hon nickade förstående och uppmuntrande. Jag gned mina händer och försökte andas lugnt. Jag var nära på att svimma flera gånger när pulsen steg och jag tappade kontrollen över andningen.

Detta är konstigt. Extremt konstigt faktiskt. Jag har aldrig tidigare haft problem med att prata om pappa eller min exmake. Jag tycker ofta att jag spyr ut mina upplevelser för mina vänner och bekanta. Men i det rummet, tillsammans med så många andra människor jag faktiskt delar mina upplevelser med. Där är jag totalt lamslagen.

Kan detta vara för att dom faktiskt förstår? Det blir så mycket mer verkligt då. Men samtidigt var jag så otroligt arg på dessa människor. Hör dom inte vad dom säger?? Att dom måste hjälpa, att deras anhöriga kan bli friska. Att dom kan förändra situationen genom lite terapisnack!

Näää, efter mitt första möte kunde jag inte se hur detta kunde vara för mig. Dessa människor hade hopp om en framtid tillsammans med missbruakaren. Jag ville bara ställa mig upp och säga rakt ut.
Är ni inte kloka någonstans? Om missbrukaren inte vill förändras så kommer det aldrig ske. Dessutom är ju ni som medmissbrukare de sista människorna i världen som kan hjälpa dem. De vill inte, de manipulerar er och det finns ingen annan utväg än att fly.

Jag har levt med detta i 25 år. Nu har jag bestämt mig för att inte känna någonting när pappa ringer och gråter. Eller ilska för det min exmake utsatte mig för. Jag gör ett val nu, att ta hand om mig själv. För om dom inte bryr sig att ta hand om mig så måste ju jag göra det. bara det att det är så skrämmande. Jag vill ofta bara ge upp och lämna detta livet.

Nästa möte är nu på Torsdag. Och jag tar en dag i taget. Jag försöker fokusera på en dröm.En trygg framtid. Bara det att jag slits mellan hopplöshet och förtvivlan. Jag lever i konstant rädsla, eller rättare sagt ren och skär skräck. För jag försöker släppa all kontroll, jag försöker att vara mindre perfekt, jag försöker känna kärlek och tro på människor. Ajajajaj de e svårt kan jag säga.

Men nu ska jag ringa pappa för att höra om han har fått en lägenhet ännu. Han blev utkastad från sitt boende och är nu hemlös igen. Stackare... men han vet att han har sig själv att skylla. Jag ska inte hjälpa. Jag ska bara höra hur det är.