Inser nu efter nattens olika samtal att jag måste dra en gräns. Jag har mått så pissigt den senaste tiden så jag har inte riktigt märkt hur en människa har nästlat sig in i mitt liv.
Han är otroligt destruktiv och har väldigt låg självkänsla. Jag såg det inte först, han va lätt att prata med. Det kanske skulle varit varningsklockan? Men hur som haver. Jag har känt honom i ca 3 veckor och inser nu att jag pratar och umgås mer med honom än någon annan. Jag känner det som han tvingar sig på mig. Jag hittar på flera ursäkter per dag för att inte behöva vara med honom jämt. Han "tvingar" sig på mig genom att ge mig dåligt samvete för att jag inte äter med honom när han lagar mat, eller om jag inte vill att han ska komma 03:30 på NATTEN för att han mår dåligt. Eller när han insisterar på att hämta mig när jag jobbat eller ska gå med mig på affären eller promenaden. Måste jag verkligen börja ljuga om att jag till exempel är borta. Jag menar. Även om jag sagt att jag jobbar så dubbelkollar han om jag verkligen jobbar. Å jag menar, är han så desperat så skulle han lika gärna dubbelkolla om jag va hemma om jag sa att jag va borta. Han bor ju i samma korridor som mig så de e inte svårt att märka om jag är hemma eller inte.
Fan, vilken dålig sits jag hamnat i känner jag. Nä! Jag ska se till att alltid vara upptagen. Till slut kommer han fatta att han behöver ringa en vän han faktiskt känner om han mår dåligt. Jag är inte rätt person för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar