Pulsen var extremt hög. Jag som är så social och pratsam fick knappt ur mig ett enda ord. Jag satt bredvid en yngre kille. Jag var ju inte förvånad över att det bara var 3 män av oss 20 som satt runt bordet. Jag vågade inte möta någons blick. Under de två timmarna stirrade jag mest ner i bordet. När jag var tvungen att prata möttes jag en kvinna ansikte. Hon nickade förstående och uppmuntrande. Jag gned mina händer och försökte andas lugnt. Jag var nära på att svimma flera gånger när pulsen steg och jag tappade kontrollen över andningen.
Detta är konstigt. Extremt konstigt faktiskt. Jag har aldrig tidigare haft problem med att prata om pappa eller min exmake. Jag tycker ofta att jag spyr ut mina upplevelser för mina vänner och bekanta. Men i det rummet, tillsammans med så många andra människor jag faktiskt delar mina upplevelser med. Där är jag totalt lamslagen.
Kan detta vara för att dom faktiskt förstår? Det blir så mycket mer verkligt då. Men samtidigt var jag så otroligt arg på dessa människor. Hör dom inte vad dom säger?? Att dom måste hjälpa, att deras anhöriga kan bli friska. Att dom kan förändra situationen genom lite terapisnack!
Näää, efter mitt första möte kunde jag inte se hur detta kunde vara för mig. Dessa människor hade hopp om en framtid tillsammans med missbruakaren. Jag ville bara ställa mig upp och säga rakt ut.
Är ni inte kloka någonstans? Om missbrukaren inte vill förändras så kommer det aldrig ske. Dessutom är ju ni som medmissbrukare de sista människorna i världen som kan hjälpa dem. De vill inte, de manipulerar er och det finns ingen annan utväg än att fly.
Jag har levt med detta i 25 år. Nu har jag bestämt mig för att inte känna någonting när pappa ringer och gråter. Eller ilska för det min exmake utsatte mig för. Jag gör ett val nu, att ta hand om mig själv. För om dom inte bryr sig att ta hand om mig så måste ju jag göra det. bara det att det är så skrämmande. Jag vill ofta bara ge upp och lämna detta livet.
Nästa möte är nu på Torsdag. Och jag tar en dag i taget. Jag försöker fokusera på en dröm.En trygg framtid. Bara det att jag slits mellan hopplöshet och förtvivlan. Jag lever i konstant rädsla, eller rättare sagt ren och skär skräck. För jag försöker släppa all kontroll, jag försöker att vara mindre perfekt, jag försöker känna kärlek och tro på människor. Ajajajaj de e svårt kan jag säga.
Men nu ska jag ringa pappa för att höra om han har fått en lägenhet ännu. Han blev utkastad från sitt boende och är nu hemlös igen. Stackare... men han vet att han har sig själv att skylla. Jag ska inte hjälpa. Jag ska bara höra hur det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar