De va en dååålig kväll och natt för mig. Jag visste ju att det skulle komma eftersom jag hade haft en krypande ångest hela dagen. När jag sa godnatt till pojkvännen bröt det ut. Jag ville inte leva mer, allt va hopplöst och jag var totalt maktlös. Jag ville trycka ner mina känslor och bli lite mer logisk. Men allt va kört och i panik ringde jag psykjouren. Hon va gullig att prata med och sa att hon tyckte jag skulle komma upp när jag vaknade. Att jag skulle ta en Atarax som jag hade hemma och försöka sova. Hon tyckte inte att alls att jag skulle behöva må som jag jag gör utan ville att jag skulle komma upp och träffa läkaren på akutpsyk på morgonen.
Tabletten fick mig att sova hela natten och jag överväger om jag inte ska försöka vänta ett tag innan jag faktiskt åker upp. Jag vet ju hur de kan bli. Finns det ingen läkare på plats så vill dom att jag övernattar. Jag va där för 2 år sedan. Då som jag där i 3 nätter tror jag. Allt va en dimma då. Och saken är den. Om jag åker dit och släpper ansvaret för allt jag måste göra på dagarna, dååå ligger jag minsann efter och jag tror inte de e bra.
Nä, jag väntar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar