Hur skulle jag veta de???

Jag skulle ju skriva dagbok igår ju :S Jag hamnade på fest istället. Jag hade inte råd eller egentligen lust att gå ut men varje gäng jag försökte gå hem så träffade jag någon ny person som insisterade på att bjuda på en öl eller två. Kl. 05:00 kom jag hem. Idag har jag ångest och jag är upprörd för pojkvännen blev sur när jag ringde kl fem. Han vaknade inte men klagade nu på morgonen att jag hade ringt. Tänk om något hade hänt mig?! Han har tydligen börjat stänga av ljudet på telefon när han ska sova för han inte vill att jag ska väcka honom.

Ok självkart så ska jag inte väcka honom om han inte vill de. De e bara de att jag fick en massa skit nu utan att jag visste att han verkligen ogillade de. Vi har alltså varit tillsammans i nästan ett år men jag visste itne att han avskydde att jag ringde på natten.

Sen eftersom jag blev full så missade jag min dagbok från igår. Jag måste sätta mig ner en sväng och fundera. Dagboken jag skulle skriva på allt positivt som händer i mitt liv. Fan, de kommer ta att tag. Jag har ångest, är ledsen och förtvivlad just nu :(

Fan, de hade jag inte ens tänkt på!

Kom hem från en terapitimme på Rådgivningsbyrån. Det kändes både bra och dåligt. Jag vet ju att det kommer ta många år innan jag klarar av att hantera vardagen på ett drägligt sätt på egen hand. Men att någon faktiskt säger det rakt ut också. Att mitt drömmål är ca 5 år in i framtiden om jag arbetar aktivt från idag. Mitt drömmål är att vara trygg och ha massa lyckliga stunder.

Men jag blev samtidigt så nöjd med mig själv. Jag har ju faktiskt kommit en bit på vägen. Jag  tar inte ansvar för mina bröder, mamma pappa eller resten av släkten. Jag känner att jag ibland borde eftersom jag älskar dom. Men, det är för att jag älskar dom som jag låter bli. För att... om jag gör saker åt dom så underminerar jag dem. För dom KAN själva. De räcker om jag tipsar om saker när vi pratar. Men inget pappersarbete, telefonsamtal eller ingripanden från min sida. Då kommer jag tillbaka till medmissbruket. Och det är jobbigt att vara medmissbrukare för det finns ingenting som är självständigt. Det finns inget jag, bara dom.

Så sa min terapeut:  Men om du inte tar ansvar för ditt välmående och ligger i sängen i flera dagar, eller vill ta livet av dig, eller går omkring och är bitter och deprimerad. Då låter ju du din pojkvän stötta dig. Men va försiktig så att du inte låter honom bli din medmissbrukare. Låt honom inte göra saker åt dig eller ta hand om dig.

Hjälp! Såååå långt hade jag aldrig tänkt. Jag skrev ju tidigare att en medmissbrukare lever med liknande symptom och konsekvenser som missbrukaren. Så i praktiken innebär det att jag som medmissbrukare kan skapa en ond cirkel. Håll skenet uppe helt enkelt. KAN SJÄLV! Så... inte ta hand om mina anhöriga och låt ingen ta hand om mig. Jag är inget barn, jag är inte vuxen. Eller. Jag är ett vuxet barn. Jag måste bli vuxen och ta hand om mig själv.

Jag fick en hemläxa till nästa träff om två veckor. Jag ska se världen från ett annat perspektiv. Jag ska BARA se positiva saker. Så jag ska skriva dagbok. Varje dag, utan att ens skriva ner al skit jag tänker på. Bara fokusera på det jag gjort bra, saker som va kul, fint väder osv.

Ni får min första skildring av den världen ikväll :) Spännande

Nu måste jag skynda till föreläsning och sen är det jobb på en afterwork. Jaaaa kul, fulla människor hehe

Jag va så duktig igår

Tyckte jag va de iaf. För en annan så är de ju en bagatell men för mig va de en storvinst. :D
Pratade men min kära i telefon innan vi gick och la oss. Han va söt, gullig och omtänksam som han brukar vara. Men oj.. vad händer.. jo min hjärna börjar arbeta. Nu är de för bra för att vara sant igen så jag tänker precis säga. Jaha, om du tycker om mig så mycket, varför har du inte sagt dittan å dattan ännu... Men nej... Jag sa. Hoppas du får sova gott så hörs vi imorgon. Å han sa att han saknade mig :D

Ok, jag köper att alkoholism är en sjukdom

Nyss hemkommen från anhörigmöte nr 2. Måste säga att det gick mycket bättre än förväntat. Ok, fortfarande bitter och liiite arg på dom som inte accepterar att missbrukarna själva måste få ta konsekvenserna för sina beteenden. Men det känns ändå som om vi kommit någon vart på bara en vecka. Alla hade liksom reflekterat över olika saker. Själv har jag ältat min brist på tillit till vänner, familj och pojkvän. Men de va en kvinna som hade funderat mycket på besattheten missbrukaren har. Ja de spelar ingen roll vad man säger. Vill dom dricka så kommer dom göra det. Även om du ligger för döden.

En man funderade på... när vet man att man är beroende. "jag menar, man har ju gjort sådana test på internet och då inser man ju att man ligger i riskzonen. Förstår man inte då att man borde sluta?"
"Nej" Säger en annan kvinna (Nykter alkoholist sen 14 år, med en dotter som nu missbrukar alkohol idag). "Man ser inte de, man förnekar och hittar alla möjliga bortförklaringar".

Detta med missbruk och alkoholism är så komplicerat. Vissa missbrukare finns i hemmet och sköter sig utåt sett för att de har medmissbrukare som städar upp efter dem.

En kvinna frågade: "Vad ska jag säga till min 6 åriga son?" Jag vet vad hon ska säga. SANNINGEN. Snälla alla ni som har barn med en missbrukare. Berätta sanningen. För barnen förstår att någonting är fel. Om ni hymlar och förskönar så kommer dessa små barn genast bli lika mycket medmissbrukare som ni själva. För då kommer dom ljuga, hjälpa och städa upp efter sin mamma eller pappa. Man lever som man lär.

Det vi gick igenom idag va själva sjukdomsbilden. Det finns många teorier kring missbruk, många metoder att "bota". Alkoholism är en kronisk sjukdom. Det går att vara nykter och "frisk" men börjar man dricka igen så trillar man snabbt dit igen. Vi kollade på symptom och konsekvenser en missbrukare får.
Arbete, familj, vänner, fritid, ekonomi, hälsa och ev juridiskt genom brott. Jag blev fullständigt livrädd. För vi kollade på de psykiska symptomen också. Besatthet, grälsjuk, martyr, ångest, fobier, rädslor, hata sig själv, mm. Jag lider av de flesta av dessa saker. Gud jag började fundera på om jag var alkoholist?! Så jag frågade, även om jag vet. Men jag frågade om det inte är så att en medmissbrukare lider av samma symptom och konsekvenser i viss utsträckning. Jooooo så va de och det är nästa veckas ämne. Medmissbrukarens syptom, konsekvenser osv. Vad lider vi av?

Min läxa till nästa möte är alltså att fundera på konsekvenser. Jag funderar varje dag faktiskt. Jag vet bara inte hur jag ska sätta ord på det så jag hittade en hemsida. Den är fantastisk. De e som om dom har diagnostiserat mig personligen.

http://www.vuxetbarn.se/innebord/konsekvens/

Jag insåg också, fan va skadad jag är. RIKTIG jävla skadad. Jag ser att dom tittar på mig och tycker synd om mig. Äsch, jag tycker nästan synd om dom. Dom är ju mitt i de. Jag är påväg mot tillfrisknande. Jag vet de. Jag ska bli "normal"

Ok, det närmar sig anhörigmöte

kl. 18:00 ikväll är det dags. Bussen går 17:01 och jag har iaf 3 timmar kvar att studera. Kommer ingenstans i mitt pluggande. Tänker bara på mötet och pojkvännen. Förvirringen gör mig en aning utmattad!

Förlååååt... Igen, och igen, och igen...

När allt verkar vara som bäst i vår situation så bara måste jag testa en grej. Jag bara måste ta upp saker jag borde ignorera.

Som igår kväll... Min pojkvän och jag har ett distansförhållande och han är inte van att ge någon så mycket uppmärksamhet. Detta kräver jag annars känner jag mig bortglömd. Så han lovade att bli bättre på detta, vilket han blir för varje dag. De e inte de att jag måste prata med honom 24-7. De e bara de att när de har gått ett tag utan fina ord, sms, mail eller vad det nu kan vara. då är jag helt säker på att han inte vill ha mig längre. Så när han då pratar med mig så ifrågasätter jag detta konstant.

Rent logiskt så vet jag att han tycker fantastiskt mycket om mig. Jag vet att han har starka känslor för mig. Jag vet att han inte skulle vara otrogen mot mig. Men ändå... känslomässigt och rutinmässigt så bara måste jag kontrollera vilka han umgås med eller testa om det verkligen är så att han vill ha mig. Problemet är att varje gång jag gör detta, så förstör jag ju någonting mellan oss. Och detta vet jag både känslomässigt och logiskt. Det betyder att jag blir ÄNNU mer osäker. Och därmed ännu jobbigare och förtvivlad.

Så hur i helvete ska jag hinna arbeta på detta innan de e försent?
Ikväll är det andra anhörigmötet och imorgon min privata terapi på RÅBA. Jag hoppas det kommer gå framåt...

Jag tror inte på dig

En av mina största motivationsfaktorer är min pojkvän. Han har ingen bakgrund med missbruk och är mångt och mycket min totala motsats. Jag försöker lära mig av honom att till exempel inte ta mig själv på för stort allvar.
För jag tar allt på "för stort" allvar. Känslor, prat, framtiden, nutiden, dåtiden, ord mm. Så vi hade som vanligt ett bråk igår. Det är som det brukar vara... jag är frustrerad över att han visar mig för lite intresse och han förstår inte att jag behöver mer bekräftelse.

Får jag höra att jag är vacker en gång vill jag såklart ha mer. Säger han att han är kär i mig så vill jag höra det varje dag. För jag tror inte på honom. Jag litar inte på det han säger till mig.

Om jag under hela min uppväxt fått höra att någon bryr sig eller tycker om mig. Varför har de då lämnat mig åt mitt eget öde? Varför blev jag slagen, bortglömd, förnedrad och totalt ensam?
Men såhär är det. Min pojkvän slår mig inte, han stöttar mig, han ser till att jag har en trygg vardag och han sätter mina behov långt fram i sina egna prioriteringar. Ändå kan jag inte lita på att han bryr sig om mig.

Jag försöker så gott jag kan nu... det pågår ett krig i min hjärna. Vissa dagar vill jag avsluta vår relation eftersom han ändå kommer tröttna på mig. Eller inse att jag är totalt galen och för mycket för honom att hantera. Jag är ju inte rätt för honom. Han ska ha någon som inte blir förtvivlad, sårad, rädd eller galen om vartannat. Någon som visar honom tillit, någon som han kan ha en säkrare framtid med.

Jag sa till honom att han borde vara knäpp som vill ha mig. Att han inte är riktigt klok.
J- Du vet ju att jag är galen
H- Hahah berätta något jag inte redan vet
J- Jag kommer aldrig bli frisk
H- Jo, jag har full tilltro till dig. Du är stark, du klarar detta.
J- De kommer ta väldigt lång tid
H- Jag vet, jag finns här ändå




Vi förstår verkligen inte alls varandra och när det blir väldigt bra mellan oss så måste jag testa honom. Jag försöker allt jag kan med att låta bli. Men det bara fumlar ur min mun. ÅÅÅåh skit också.

Ska se vad rådgivningsbyrån säger. Jag ska dit på fredag.

Mitt första anhörigmöte

Pulsen var extremt hög. Jag som är så social och pratsam fick knappt ur mig ett enda ord. Jag satt bredvid en yngre kille. Jag var ju inte förvånad över att det bara var 3 män av oss 20 som satt runt bordet. Jag vågade inte möta någons blick. Under de två timmarna stirrade jag mest ner i bordet. När jag var tvungen att prata möttes jag en kvinna ansikte. Hon nickade förstående och uppmuntrande. Jag gned mina händer och försökte andas lugnt. Jag var nära på att svimma flera gånger när pulsen steg och jag tappade kontrollen över andningen.

Detta är konstigt. Extremt konstigt faktiskt. Jag har aldrig tidigare haft problem med att prata om pappa eller min exmake. Jag tycker ofta att jag spyr ut mina upplevelser för mina vänner och bekanta. Men i det rummet, tillsammans med så många andra människor jag faktiskt delar mina upplevelser med. Där är jag totalt lamslagen.

Kan detta vara för att dom faktiskt förstår? Det blir så mycket mer verkligt då. Men samtidigt var jag så otroligt arg på dessa människor. Hör dom inte vad dom säger?? Att dom måste hjälpa, att deras anhöriga kan bli friska. Att dom kan förändra situationen genom lite terapisnack!

Näää, efter mitt första möte kunde jag inte se hur detta kunde vara för mig. Dessa människor hade hopp om en framtid tillsammans med missbruakaren. Jag ville bara ställa mig upp och säga rakt ut.
Är ni inte kloka någonstans? Om missbrukaren inte vill förändras så kommer det aldrig ske. Dessutom är ju ni som medmissbrukare de sista människorna i världen som kan hjälpa dem. De vill inte, de manipulerar er och det finns ingen annan utväg än att fly.

Jag har levt med detta i 25 år. Nu har jag bestämt mig för att inte känna någonting när pappa ringer och gråter. Eller ilska för det min exmake utsatte mig för. Jag gör ett val nu, att ta hand om mig själv. För om dom inte bryr sig att ta hand om mig så måste ju jag göra det. bara det att det är så skrämmande. Jag vill ofta bara ge upp och lämna detta livet.

Nästa möte är nu på Torsdag. Och jag tar en dag i taget. Jag försöker fokusera på en dröm.En trygg framtid. Bara det att jag slits mellan hopplöshet och förtvivlan. Jag lever i konstant rädsla, eller rättare sagt ren och skär skräck. För jag försöker släppa all kontroll, jag försöker att vara mindre perfekt, jag försöker känna kärlek och tro på människor. Ajajajaj de e svårt kan jag säga.

Men nu ska jag ringa pappa för att höra om han har fått en lägenhet ännu. Han blev utkastad från sitt boende och är nu hemlös igen. Stackare... men han vet att han har sig själv att skylla. Jag ska inte hjälpa. Jag ska bara höra hur det är.