Jag föddes och växte upp i en större stad i Sverige. Mina tidiga minnen av pappa var att han var en känslig person. Han berättade ofta att han älskade mig och sjöng mig till sömns. Problemet var att han ofta försvann i långa perioder och jag förstod aldrig vart han tog vägen. Mamma var ofta arg och hon blev ännu argare när pappa kom hem. Jag minns inte att jag någonsin såg henne le, jag minns inga kramar eller ömma ord. Så när mamma skällde på min älskade pappa blev jag såklart förtvivlad. Jag har också en bror som är ett år yngre än mig. Han, precis som jag älskade och såg upp till pappa otroligt mycket. Och han, precis som jag blev ofta ledsen på mamma när hon kastade ut pappa eller skällde på honom.
Ett av mina tidigaste minnen i mitt liv handlar faktiskt om ett bråk mellan mamma och pappa. Jag var ca 3 år gammal och min bror hade ganska nyligen lärt sig gå. Han va fortfarande en bebis tyckte jag.
Jag vaknade på natten. Bror och mamma låg och sov. Pappa var inte hemma som vanligt. Men det va pappas röst som hade väckt mig. Luna... Luna... gumman, pappas lilla älskling, Luna... hör du mig? Han hade ropat in genom brevinkastet så jag smög upp och gick ut i hallen. Mammas sovrum låg precis bredvid ytterdörren och jag tänkte att hon inte hade hört pappa. Pappa? Hej älskling, kan du släppa in pappa så att han får komma in och sova?Jag tvekade en kort stund och frågade: Men pappa, mamma blir bara arg. Kan du inte komma imorgon? Jag visste att det var något som inte stämde. Pappa va sådär konstig. Och när han va sådär konstig va mamma oftast argast.
Pappa lyckades övertyga mig att låsa upp dörren och i samma sekund som jag gjorde det stormade mamma ut genom sin sovrumsdörr. Jag hann inte reagera och knuffades in i garderoben samtidigt som pappa försökte mota sig in i lägenheten. Mamma skrek och pappa gapade.
I vardagsrummet fanns en dart-tavla med shotglas i dörrarna. Mamma knuffade pappa in i tavlan och alla glasen åkte ner på golvet och krossades. Jag kunde höra min bror ropa på mamma från vårt sovrum. Allt hände så snabbt. Pappa var ute ur lägenheten på några sekunder efter det och dörren va låst.
Min bror kom gående i köket och grät och mamma gick mot honom för att lägga honom i sängen. Hon sa inte ett ord till mig. Jag stod som förstenad i hallen. Mamma gick förbi mig in mot sitt sovrum och pappa ropade återigen genom brevinkastet på mig. Mamma tittade fortfarande inte på mig när hon gick förbi men hon sa åt mig att inte öppna dörren och gå å lägga mig.
Återigen lyckades pappa övertyga mig att låsa upp dörren. Återigen började dom bråka och min bror började gråta. Pappa kastades ut igen och försökte återigen få mig att öppna dörren. Denna gången ville jag inte att det skulle bli mer bråk för min bror va så ledsen så jag sa till honom att jag inte kommer öppna dörren igen.
Jag gick ut i köket och tittade ner på den asfalten som glittrade i skenet från gatlyktorna. Pappa gick där. Han log mot mig och vinkade. Men jag grät för jag visste att han skulle återigen vara borta väldigt länge.
Detta var en av många historier om kaos och känslomässig avskärmning. Under hela uppväxten har jag älskat pappa men han valde alltid alkoholen framför mig och min bror. Mamma fanns verkligen aldrig där för oss. Hon träffade en ny man som hon fick min yngsta bror med. Han var också alkoholist och tablettmissbrukare precis som pappa. Men denna mannen var elak. Psykisk misshandel varvat med fysisk misshandel. Han rörde aldrig ett hårstrå på sin egen son. Men för mig och min bror ve dessa år ett helvete. Vi kastades in i väggar, slogs ibland blodiga, hånades och förnedrades. Och vart va mamma då? Vet inte. Hon ville helt enkelt inte veta av oss.
Så va det i många år. Och mamma har dragit in ytterligare en alkoholist till i vårt liv tills hon träffade mannen hon har idag. Men när hon träffade honom hade jag fått nog och flyttade hem till min första pojkvän. då va jag 14 år gammal. Han va min "räddning". Typiskt nog va han egentligen fruktansvärt elak. Kallade mig fet, korkad, hora, idiot osv. I fem år bröt han ner mig tills jag träffade en helt fantastisk människa. Tyckte jag då.
Denna fantastiska människa är min exmake. Vi var tillsammans i fem år. Fem år av total missär. Han är nämligen också alkoholist. Visst kan det verka logiskt att man söker sig till en person man "känner igen". Situationer man känner sig "trygg i"? Nej, jag är bitter och förbannad på hur jag kunde vara så blind. Hur jag kunde fastna i medmissbruket igen. Dagar och nätter jag ljög för den människan. Att han hade migrän eller va sjuk på något annat sätt. Att han "mådde dåligt" och var deprimerad. Men att ständigt gå och leta tomma spritflaskor och ölburkar, eller fråga alla runtom oss om han hade druckit mer än han sagt, att be bartendern att inte ge honom starköl (och han gick till bartendern och sa att han beställer folköl men då menar han starköl). Att springa ner på stan mitt i natten för att dra hem en överförfriskad man som är påväg hem med en annan kvinna. Han ljög om ALLT, han var en martyr och så fruktansvärt destruktiv och pinsam.
Jag slutade umgås med honom. Jag slutade hälsa på mina vänner om han ville följa med. Till slut ville jag inte längre bo hos honom. För att "rädda" vårt förhållande bad jag honom följa med på Rådgivningsbyrån för att han skulle inse att han var alkoholist och att vi hade ett stort problem. Han följde med en gång. Sen gick jag själv och fick faktiskt rådet att lämna honom. Bästa beslutet i mitt liv!
Jag har måååånga historier och du/ni är mer än välkomna att fråga. Jag har börjat arbeta på att acceptera mitt förflutna och försöker förlåta och framförallt känna. Känslorna jag har förtryckt i så många år. Jag skulle kunna skriva en bok :) Men jag tar en sak i taget.
Idag har jag en underbar pojkvän. Vi har haft ett distansförhållande i ett år. Detta har sina för och nackdelar. Jag hinner analysera mitt beteende utan att binda upp oss till varandra. Han får en uppfattning av det jag kämpar med och vi har båda förstått att detta kommer att ta tid. Han finns där för mig så länge han ser att jag gör framsteg. Detta är jag såklart otroligt tacksam över. Jag kräver nämligen inte att han ska stå vid min sida i vått och torrt för han har också ett eget liv att ansvara över. Och jag ansvarar såklart över mitt. Och detta är jag, nu tar jag ansvar!
