Raseriutbrott

För första gången på många år ville jag kasta glas och slå sönder speglar. Det va längesen jag skakade så mycket av ilska. Pojkvännen hade lagt på luren i örat på mig och sedan stängt av telefonen för att jag inte skulle nå honom. Och detta för att jag hade höjt rösten och blivit upprörd över att han sa att han inte hade saknat mig alls under dagen. Jag vet att jag är krävande, jag vet att jag behöver ständig bekräftelse. Fan, jag vill inte bli placerad i ett fack men jag kan ju inte blunda för att det tydligen ska vara vanligt för vuxna barn att behöva mer bekräftelse än andra. Det borde ju i så fall vara så sjukt många som behöver den extra bekräftelsen eftersom 400 000 barn växer upp med alkoholiserade föräldrar. Jag vet inte siffran på barn som växer upp med föräldrar som på andra sätt missunnar barnen. Så om jag inte är ensam om detta varför känner jag mig då som ett förbaskat jävla freak?!?

Jag som tyckte jag hade gjort så många framsteg. Nu känns det som en mil bakåt igen. Just nu är jag så förvirrad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tänk att några få ord skulle kunna lugna mig otroligt mycket just nu.
- Jag saknar dig så väldigt mycket och jag längtar ihjäl mig tills du kommer till mig och vi ska starta vårt liv ihop...
Jag önskar han kunde säga det så jag kunde slappna av en stund. Så jag kunde känna mig mer säker.

fan fan fan fan fan... Jag behöver slå söner något eller örfila mig själv eller hoppa från en klippa. Jag behöver stoppa min frustration och smärta nu. Jag vill vara normal och frisk. Jag vill må bra.
Jag är ju ett monster. Jag är en hemsk person. En klänging jobbig människa.