En av mina största motivationsfaktorer är min pojkvän. Han har ingen bakgrund med missbruk och är mångt och mycket min totala motsats. Jag försöker lära mig av honom att till exempel inte ta mig själv på för stort allvar.
För jag tar allt på "för stort" allvar. Känslor, prat, framtiden, nutiden, dåtiden, ord mm. Så vi hade som vanligt ett bråk igår. Det är som det brukar vara... jag är frustrerad över att han visar mig för lite intresse och han förstår inte att jag behöver mer bekräftelse.
Får jag höra att jag är vacker en gång vill jag såklart ha mer. Säger han att han är kär i mig så vill jag höra det varje dag. För jag tror inte på honom. Jag litar inte på det han säger till mig.
Om jag under hela min uppväxt fått höra att någon bryr sig eller tycker om mig. Varför har de då lämnat mig åt mitt eget öde? Varför blev jag slagen, bortglömd, förnedrad och totalt ensam?
Men såhär är det. Min pojkvän slår mig inte, han stöttar mig, han ser till att jag har en trygg vardag och han sätter mina behov långt fram i sina egna prioriteringar. Ändå kan jag inte lita på att han bryr sig om mig.
Jag försöker så gott jag kan nu... det pågår ett krig i min hjärna. Vissa dagar vill jag avsluta vår relation eftersom han ändå kommer tröttna på mig. Eller inse att jag är totalt galen och för mycket för honom att hantera. Jag är ju inte rätt för honom. Han ska ha någon som inte blir förtvivlad, sårad, rädd eller galen om vartannat. Någon som visar honom tillit, någon som han kan ha en säkrare framtid med.
Jag sa till honom att han borde vara knäpp som vill ha mig. Att han inte är riktigt klok.
J- Du vet ju att jag är galen
H- Hahah berätta något jag inte redan vet
J- Jag kommer aldrig bli frisk
H- Jo, jag har full tilltro till dig. Du är stark, du klarar detta.
J- De kommer ta väldigt lång tid
H- Jag vet, jag finns här ändå
Vi förstår verkligen inte alls varandra och när det blir väldigt bra mellan oss så måste jag testa honom. Jag försöker allt jag kan med att låta bli. Men det bara fumlar ur min mun. ÅÅÅåh skit också.
Ska se vad rådgivningsbyrån säger. Jag ska dit på fredag.
Jag har levt hela mitt liv som medmissbrukare till olika män i mitt liv. Jag har äntligen tagit mig ifrån det livet. Men sen snubblade jag över uttrycket vuxetbarn när jag insåg att jag inte riktigt kunde greppa och förstå min nya vardag. När jag insåg att det fanns grava konsekvenser av min uppväxt. Det fanns rädslor jag aldrig tidigare begrundade. Nya situationer jag inte vet hur jag ska hantera. Här kan du läsa om mitt tillfrisknande genom anhörigmöten, terapi och vardagliga livsåskådningar.
31 aug. 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar