Är det PMS eller suger livet på riktigt?

Äsch, jag har faktiskt lugnat ner mig mer nu. Jag skakar inte, jag kan tänka och jag andas lugnt. Inget raseri som skriker i kroppen. Alltså, jag har ju mens nu och dum som jag är så tror jag alltid att det inte har med mensen att göra. Jag mår ju dåligt allt som oftast ändå. Men kan det vara så att det förvärras på grund av mensen? Pojkvännen tycker det. Han tycker vi har det bra när jag inte är ett hormonmonster.
Jag ska överväga denna teori och kartlägga mönster för att sedan kunna analysera och dra en slutsats. Han tror alltså att min PMS gör att jag mår sämre. Jag tror att han är mindre kärleksfull bara ändå.

Raseriutbrott

För första gången på många år ville jag kasta glas och slå sönder speglar. Det va längesen jag skakade så mycket av ilska. Pojkvännen hade lagt på luren i örat på mig och sedan stängt av telefonen för att jag inte skulle nå honom. Och detta för att jag hade höjt rösten och blivit upprörd över att han sa att han inte hade saknat mig alls under dagen. Jag vet att jag är krävande, jag vet att jag behöver ständig bekräftelse. Fan, jag vill inte bli placerad i ett fack men jag kan ju inte blunda för att det tydligen ska vara vanligt för vuxna barn att behöva mer bekräftelse än andra. Det borde ju i så fall vara så sjukt många som behöver den extra bekräftelsen eftersom 400 000 barn växer upp med alkoholiserade föräldrar. Jag vet inte siffran på barn som växer upp med föräldrar som på andra sätt missunnar barnen. Så om jag inte är ensam om detta varför känner jag mig då som ett förbaskat jävla freak?!?

Jag som tyckte jag hade gjort så många framsteg. Nu känns det som en mil bakåt igen. Just nu är jag så förvirrad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tänk att några få ord skulle kunna lugna mig otroligt mycket just nu.
- Jag saknar dig så väldigt mycket och jag längtar ihjäl mig tills du kommer till mig och vi ska starta vårt liv ihop...
Jag önskar han kunde säga det så jag kunde slappna av en stund. Så jag kunde känna mig mer säker.

fan fan fan fan fan... Jag behöver slå söner något eller örfila mig själv eller hoppa från en klippa. Jag behöver stoppa min frustration och smärta nu. Jag vill vara normal och frisk. Jag vill må bra.
Jag är ju ett monster. Jag är en hemsk person. En klänging jobbig människa.

Tillbaka till "ingen älskar mig" stadiet

Jag behöver faktiskt lite hjälp nu. Jag vet inte hur jag ska tolka situationen om jag har rätt att vara ledsen eller inte. Jag ringer pojkvännen och pratar. Han är på bra humör och jag vill bara höra något litet kärleksfullt. Som, "saknar dig", "kär i dig, " "tänker på dig" "önskar du va här". Så jag fiskar efter det men får inte mer än, ja de gör jag faktiskt. Som om han va förvånad över att han saknade mig. Så blir jag ledsen, han blir arg. Han säger att han sa så för att jag skulle fatta att han gör det. Sen blir det ena missförståndet efter det andra och både han å jag är förvirrade. Han anklagar mig för saker, jag anklagar honom. Det slutar med att samtalet bryts och jag kan inte ringa tillbaka. Han ringer inte tillbaka å här sitter jag.

Jag sitter å tänker. Han ringer mig inte tillbaka när samtalet bröts. Han bryr sig inte om att bli sams, han bryr sig inte om att jag blev ledsen. Han vill absolut inte försöka säga att han vill vara med mig ikväll. Det är ju bara en vecka tills vi ses så varför ska han sakna mig tycker han? Men han tycker att de e onödigt att sakna mig om det är lång tid tills vi träffas också. Rent krasst kan man säga att han aldrig saknar mig. Så, varför ska jag flytta till honom?

Jag har inget i mitt liv. Ingenting som jag känner trygghet i. Jag önskar och hoppas att han är "the one". Men han verkar ju inte alls tycka att jag är hans "the one" Det har gått 8 månader sen jag sa att jag älskade honom. Det tog emot för jag va livrädd för responsen. Jaaa, kan ju säga att den blev inte som jag hoppades på. Han har fortfarande inte sagt att han älskar mig. Efter 8 månader efter att jag har sagt det flera gånger. Jag gör det också. Otroligt mycket, så att det gör smärtsamt jävla ont varje gång jag får ett... "ja tack, du är bäst" tillbaka. Och han vill att jag ska flytta dit. Men han älskar mig inte, HAN ÄLSKAR MIG INTE! Vad sjutton håller jag på med? Vem i helvete flyttar 100 mil ifrån sitt hem för någon som tycker om en lite grann. Någon som tycker man är kul Någon man älskar men som inte älskar tillbaka?

Kan någon hjälpa mig!? Jag är maktlös här. Kan någon berätta vad som är rätt. För jag orkar inte mer. Jag orkar inte få mitt hjärta krossat en gång i veckan eller mer. För vem kan hålla tillbaka å vis sin kärlek när man känner den? Trots att man ger sitt hjärta till någon så tittar personen på den å sen kastar mitt hjärta i ett smutsigt hörn och råkar trampa på det. Sådär lite då och då.

Mitt hjärta ligger och skräpar i ett hörn i ditt rum. Jag öppnade mitt bröst i en smärtsam och farlig operation för jag ville ge det till dig. Jag hoppades att du skulle ta hand om det men nu sitter jag i det andra hörnet och tittar på när du misshandlar det. Det har börjat bli svart och hårt och jag ser att det slår lite långsammare. För varje dag hoppas jag att du ska ge det lite näring så att det kan bli rödare och livligare. Men för varje dag dör det lite till. Jag sitter och tittar på när du dödar mitt hjärta. Ska jag plocka upp det och gå min väg. Ska jag försöka reparera det igen eller ska jag fortsätta hoppas. Ska jag fortsätta hoppas på att du ger mitt hjärta en ordentlig stöt?
Jag kan kanske reparera om några år det om jag tar det och flyr nu, men du kan reparera det på några sekunder om du älskar mig.